Canfield patiens är en enpersonspatiens som ser bedrägligt enkel ut men som räknas som en av de allra svåraste. Den känns igen på sin reservhög på 13 kort och på att grundhögarnas startvärde bestäms slumpmässigt av det första kortet – två detaljer som gör spelet betydligt kärvare än den klassiska harpan. Här går vi igenom vad Canfield är, den udda kasinohistorien bakom namnet, reglerna steg för steg och hur du ökar dina chanser att vinna.
Snabbfakta
| Spelnamn | Canfield (även Demonen / Demon Patience) |
|---|---|
| Antal spelare | 1 (patiens) |
| Kortlek | En vanlig lek på 52 kort |
| Reservhög | 13 kort |
| Talong | Tre kort i taget, obegränsat antal omgångar |
| Mål | Flytta alla 52 kort till de fyra grundhögarna |
| Svårighetsgrad | Mycket svår |
| Ursprung | England 1891, uppkallad efter Richard Canfield (USA) |
Vad är Canfield patiens?
Canfield är en patiens som spelas med en vanlig kortlek på 52 kort. En patiens är ett kortspel för en person där målet är att lägga upp korten i en bestämd ordning. I Canfield ska alla 52 kort till slut flyttas upp till fyra grundhögar (basrutorna) för att partiet ska vara vunnet.
Spelet kallas i Sverige ibland för Demonen (på engelska Demon Patience), ett namn som anspelar på hur svårt och frustrerande det är att klara. Canfield liknar vid första anblicken den vanliga Klondike-patiensen, men skiljer sig på några avgörande punkter som gör den mycket mer krävande.
Historien bakom Canfield
Spelet beskrevs första gången i England 1891 under namnet Demon Patience. Kopplingen till namnet Canfield kommer från USA och spelklubbsägaren Richard A. Canfield, som 1894 tog över etablissemanget Clubhouse i Saratoga Springs, New York.
Enligt den klassiska berättelsen erbjöd Canfield en spelversion av patiensen: gästen ”köpte” en kortlek för omkring 50 dollar och fick sedan 5 dollar för varje kort som lyckades flyttas upp till grundhögarna. Eftersom en spelare behövde placera minst elva kort bara för att gå plus – och de flesta partier slutar långt innan dess – hade huset en tydlig fördel. Att klara hela leken var mycket sällsynt. Canfield sålde till slut sin verksamhet 1907.
Det är omdiskuterat om det verkligen var Canfield som spelades på klubben eller den snarlika Klondike, men namnet har hängt kvar och används i dag världen över för just den här varianten.
Så är spelet uppbyggt
När du gör i ordning ett parti Canfield delas korten upp i fyra områden. Det är enklast att förstå spelet om du känner till vad varje del gör:
- Reservhögen: 13 kort läggs i en trave där bara det översta kortet är synligt och spelbart. Den kallas ibland ”demonen” och är spelets signum.
- Grundhögarna: fyra högar där du bygger uppåt. Ett kort läggs direkt ut på den första grundhögen – det bestämmer startvärdet för alla fyra. Är det till exempel en sjua börjar alla grundhögar på sju.
- Byggstaplarna: fyra kolumner (spelbordet) med ett synligt kort i varje, där du bygger nedåt i växlande färg.
- Talongen: de återstående korten som du vänder upp under spelets gång.
Reglerna steg för steg
Målet är att flytta alla 52 kort till de fyra grundhögarna. Så här fungerar de olika dragen:
Grundhögarna – bygg uppåt i samma färg
På grundhögarna bygger du uppåt i samma svit (till exempel alla hjärter i en hög). Startvärdet sätts av det första utlagda kortet. När du når kungen fortsätter sekvensen ”runt hörnet” med ess, tvåa, trea och så vidare tills sviten är komplett. Kort kan flyttas hit från byggstaplarna, reservhögen eller talongen.
Byggstaplarna – bygg nedåt i växlande färg
På byggstaplarna bygger du nedåt och växlar färg, precis som i harpan: en röd sexa kan läggas på en svart sjua, och så vidare. Hela byggda följder får flyttas i ett svep mellan staplarna. Blir en byggstapel tom fyller du luckan – i den strikta varianten i första hand med det översta kortet från reservhögen.
Reservhögen och talongen
Det översta kortet i reservhögen är alltid tillgängligt och bör spelas så fort du kan, eftersom du inte kommer vidare i traven annars. Från talongen delas tre kort i taget och läggs upp med det översta spelbart. Du får gå igenom talongen om och om igen utan gräns – men eftersom korten kommer tre åt gången kan enstaka kort vara svåra att nå.
Viktiga punkter
- Grundhögar: bygg uppåt i samma svit, med start på det första utlagda kortets värde; vänd runt hörnet från kung till ess.
- Byggstaplar: bygg nedåt i växlande färg; hela följder får flyttas i ett svep.
- Reservhög: 13 kort där bara det översta är spelbart – töm den så tidigt du kan.
- Tom kolumn: fylls i första hand från reservhögen i den klassiska varianten.
- Talong: tre kort i taget, obegränsat antal genomgångar.
Strategi och vanliga misstag
Canfield är till stor del ett turspel, men rätt taktik höjer dina chanser märkbart. Tänk på följande:
- Prioritera reservhögen. Reservens 13 kort är låsta tills du spelar bort dem uppifrån. Att tömma reserven bör vara ditt viktigaste delmål under hela partiet.
- Var försiktig med grundhögarna. Att flytta upp kort för tidigt kan låsa spelet, eftersom du kan behöva samma kort på byggstaplarna för att flytta andra kort.
- Planera tomma kolumner. En tom byggstapel är värdefull, men i den klassiska regelvarianten ska den fyllas från reserven – tänk igenom vad det ger dig innan du tömmer en kolumn.
- Gå igenom talongen flera gånger. Utnyttja att antalet omgångar är obegränsat och leta efter kort som frigör nya drag.
Vill du träna upp din spelkänsla generellt kan det löna sig att läsa på om kortspelsstrategier och att prova några av de svåraste patienserna för att vänja dig vid att tänka flera drag framåt.
Canfield jämfört med andra patienser
Canfield förväxlas ofta med harpan, men skillnaderna är viktiga. Tabellen visar hur spelet står sig mot två andra populära patienser:
| Patiens | Grundhögar startar på | Reserv | Talong | Svårighetsgrad |
|---|---|---|---|---|
| Canfield | Slumpmässigt kort | 13 kort | Tre kort i taget, obegränsat | Mycket svår |
| Klondike (harpan) | Alltid ess | Ingen | Ett eller tre kort | Medel |
| Spindelharpan | Bygger med hela sviter | Ingen | Delas ut på kolumnerna | Svår |
Den stora skillnaden mot harpan är just reservhögen och att grundhögarna inte alltid börjar på ess – det gör Canfield betydligt mer oförutsägbar. Är du ny på området kan vår guide till spelet patiens ge en bra grund innan du ger dig på just den här varianten.
Vem passar Canfield för?
Canfield passar dig som redan behärskar grunderna i patiens och vill ha en rejäl utmaning. Vinstchansen är låg – de flesta spelare klarar långt under 15 procent av partierna – så spelet lämpar sig bäst för den som gillar problemlösning och inte blir avskräckt av att förlora ofta. Är du nybörjare är det klokare att börja med enklare varianter bland våra klassiska patienser och återkomma till Canfield när du känner dig varm i kläderna.
Referenskällor
Vanliga frågor (FAQ)
Vad är skillnaden mellan Canfield och vanlig harpan?
Canfield har en reservhög på 13 kort och grundhögarna börjar på ett slumpmässigt kort i stället för alltid på ess. Dessutom delas talongen tre kort i taget. Det gör Canfield betydligt svårare än den vanliga harpan.
Varför kallas Canfield för Demonen?
Spelet beskrevs 1891 i England som Demon Patience, ett namn som syftar på hur frustrerande svårt det är att klara. På svenska förekommer därför namnet Demonen som synonym till Canfield.
Hur ofta går det att vinna Canfield?
Canfield räknas som en av de svåraste patienserna. Med tre kort i taget vinner de flesta spelare långt under 15 procent av partierna, vilket gör varje vinst till en liten bedrift.
Vem var Richard Canfield?
Richard A. Canfield var en amerikansk spelklubbsägare som drev Clubhouse i Saratoga Springs från 1894. Han kopplas till en kasinoversion av patiensen och har gett spelet dess vanligaste namn.
Behöver jag något särskilt för att spela Canfield?
Nej. Allt du behöver är en vanlig kortlek på 52 kort, eller så spelar du gratis i en app eller webbläsare. Reglerna är desamma oavsett om du spelar med fysiska kort eller digitalt.
