Vira (även stavat Wira) var en gång Sveriges självklara sällskapsspel – ett avancerat stickspel med budgivning för tre spelare som på 1800-talet kallades landets nationalkortspel. I dag är det halvt bortglömt, men lever kvar i virasällskap och bland kortentusiaster. Spelet har rykte om sig att vara svårt, främst för att det finns ett fyrtiotal olika kontrakt att välja mellan. Den här guiden förklarar grunderna steg för steg: hur korten delas ut, hur budgivningen går till, vad de olika spelen innebär och hur poäng och betalning fungerar.
Målet med artikeln är att göra Vira begripligt för nybörjare. Du behöver inte lära dig alla kontrakt på en gång – det räcker att förstå själva idén: en spelare, spelföraren, åtar sig ett kontrakt och spelar ensam mot de två andra, som bildar lag.
Vad är Vira?
Vira är ett stickspel med budgivning. Ett stick är en omgång där varje spelare lägger ett kort, och den som lägger det högsta kortet ”tar” sticket. Budgivningen avgör vem som blir spelförare och vilket kontrakt som ska spelas – precis som i bridge, som senare kom att ersätta Vira som svenskarnas favoritspel.
Det som gör Vira speciellt är bredden. I stället för ett enda sätt att spela finns ungefär 40 olika kontrakt, från enkla bud där du bara ska ta några få stick till det svåraste av alla: att ta samtliga stick ensam. Ju svårare kontrakt, desto mer är det värt om du lyckas – och desto dyrare blir det om du misslyckas.
Snabbfakta
| Typ av spel | Stickspel med budgivning |
|---|---|
| Antal spelare | 3 (ibland 4, där en står över) |
| Kortlek | En vanlig kortlek, 52 kort utan jokrar (klubbar växlar mellan två lekar) |
| Kort per spelare | 13 |
| Talong | 13 kort |
| Antal kontrakt | Ett fyrtiotal (cirka 40) |
| Mål | Spelföraren ska uppfylla sitt kontrakt mot de två motspelarna |
| Betalning | Marker (betar och pinnar) via en gemensam pulla |
| Ursprung | Tidigt 1800-tal, enligt traditionen Vira bruk i Roslagen |
| Speltid | Cirka 30–60 minuter |
| Svårighetsgrad | Hög – ett avancerat spel |
Virans historia
Enligt traditionen uppstod Vira i början av 1800-talet. Den mest spridda berättelsen säger att spelet uppfanns omkring 1810 vid ett ting i trakten av Vira bruk i Roslagen, norr om Stockholm, när ett oväder höll sällskapet instängt och de tröttnade på de spel de redan kunde. Kopplingen mellan namnet och Vira bruk är dock omtvistad.
Spelmässigt växte Vira fram ur äldre europeiska stickspel, framför allt boston och l’hombre (lomber). Den äldsta kända budtabellen är från 1818, och spelet fick en standardiserad form genom Einar Öbergs regelhäfte 1945. Under större delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var Vira det mest avancerade och populära kortspelet i Sverige, men det blev aldrig lika enhetligt reglerat som till exempel tyskarnas skat. När den moderna kontraktsbridgen slog igenom på 1930-talet tappade Vira snabbt mark. Spelforskaren Dan Glimne har beskrivit det som ”Sveriges nationalkortspel”, och i dag hålls det vid liv av föreningar som Stockholms Wirasällskap.
Så förbereder du spelet
Vira spelas av tre spelare. Är ni fyra kan ni ändå spela – då står en spelare över varje giv och går in igen nästa. Du behöver en vanlig kortlek med 52 kort utan jokrar. Etablerade viraklubbar använder två lekar växelvis: den ena spelas med medan den andra blandas inför nästa giv.
Varje spelare får 13 kort. De återstående 13 korten läggs i en hög med baksidan uppåt mitt på bordet – det kallas talongen (ibland talong eller stock). Talongen används olika beroende på vilket kontrakt som spelas; i vissa spel köper spelföraren kort därifrån, i andra rörs den inte alls.
Förhandsfärgen (preference)
I den traditionella klubbvarianten vänds det översta kortet i den andra, nyblandade kortleken upp. Den färg kortet visar blir förhandsfärg (preference). Den andra färgen i samma kulör blir andrahandsfärg, och de två färgerna i den motsatta kulören är vanliga färger. Förhandsfärgen påverkar budens rangordning och betalningen: ett kontrakt som spelas i förhandsfärg rankas högre och är värt mer. Som nybörjare räcker det att veta att färgerna inte är helt likvärdiga – vissa är ”finare” än andra.
Budgivningen i Vira
Budgivningen avgör vem som blir spelförare och vilket kontrakt som ska spelas. Den fungerar i korthet så här:
- Förhand (spelaren till vänster om given) börjar och får inte passa direkt – någon måste alltid åta sig ett spel.
- Budgivningen går medsols. Varje nytt bud måste vara högre än det föregående, det vill säga ett svårare och mer värdefullt kontrakt. Man får hoppa över bud på vägen.
- En spelare som har passat är normalt ute ur budgivningen.
- När två spelare har passat är budgivningen slut. Den som lade det sista och högsta budet blir spelförare och spelar ensam mot de två andra.
En egenhet i Vira är att motspelarna förväntas bjuda vidare för att skapa motstånd och driva upp priset, även med en ganska svag hand. Det gör budgivningen till en del av spänningen – ungefär som när du lägger bud i Pidro eller Plump, där du också lovar ett resultat innan korten är spelade.
Kontrakten – de olika spelen
Här ligger Viras komplexitet. Det finns ett fyrtiotal kontrakt, men de flesta hör till några få familjer. Du behöver inte memorera alla – det viktiga är att förstå vad familjerna går ut på:
- Köpspel (till exempel begär och 7-, 8- och 9-spel): spelföraren får köpa kort ur talongen och kasta lika många, och ska sedan ta ett visst antal stick.
- Turné, vingel och tringel: spelföraren vänder upp ett, två respektive tre kort ur talongen för att bestämma trumf, och spelar på ett stickmål.
- Solospel (solo 6 till solo 12): spelföraren spelar på sin hand utan att köpa ur talongen, och lovar att ta allt fler stick ju högre budet är. Bara motspelarna får använda talongen.
- Gask: spelföraren tar hela talongen och behåller ett bestämt antal kort.
- Misärspel (till exempel köpmisär och solomisär): tvärtemot vanligt ska spelföraren inte ta några stick alls. Ett enda oönskat stick innebär att spelet går bet. Det finns flera nivåer, bland annat öppna misärer där handen läggs synlig på bordet.
- Vira: det svåraste och högst rankade kontraktet, där spelföraren ska ta samtliga 13 stick.
Kontrakten är rangordnade från lägst till högst. Så här ser ordningen ut i de nedre och övre delarna av den klassiska tabellen (förenklat):
| Nivå | Exempel på kontrakt (lägst till högst) |
|---|---|
| Lägre bud | Begär, turné 6, 7-spel, vingel 6, gask, gök, turné 7 |
| Mellanbud | Köpmisär, 8-spel, vingel 7, turné 8, 9-spel, solo 6 |
| Höga bud | Solo 7–9, solomisär, solo 10–12, öppna misärer |
| Högsta bud | Vira och solo vira (samtliga stick) |
Inom samma bud kan ett kontrakt ”i färg” (i förhandsfärg) överbjuda ett vanligt bud, vilket är en av anledningarna till att förhandsfärgen spelar roll.
Köp, gask och talongen
Hur talongen används beror helt på kontraktet:
- I köpspel köper spelföraren valfritt antal kort ur talongen och kastar lika många – det kallas köpet. I vissa fall får även motspelarna köpa av det som blir över.
- I solospel rörs talongen inte alls av spelföraren; den är reserverad för motspelarna.
- I gaskspel tar spelföraren hela talongen och väljer vilka kort som ska behållas.
I spel där bara en del av talongen används byter vänstra motspelaren först, därefter den andra. Kort som ingen tar ligger dolda tills spelet är över.
Spelets gång
När kontraktet är bestämt och eventuellt köp är gjort börjar själva sticktagningen:
- Förhand lägger ut det första kortet.
- De övriga följer medsols. Du måste följa färg om du kan, det vill säga lägga ett kort i samma färg som det utspelade.
- Kan du inte följa färg får du trumfa eller kasta ett valfritt kort.
- Sticket tas av det högsta trumfkortet, eller – om ingen trumf lagts – av det högsta kortet i den utspelade färgen.
- Den som tar sticket spelar ut till nästa. Så fortsätter det tills alla kort är spelade.
I sanskontrakt spelas det helt utan trumf, vilket gör färgtvånget ännu viktigare. Principen att följa färg och att trumf slår allt känner du igen från klassiska stickspel som whist och från det gamla svenska femkort.
Viktiga punkter
- Tre mot en: spelföraren åtar sig ett kontrakt och spelar ensam mot de två övriga, som bildar lag.
- Budgivningen styr allt: den som lägger det högsta budet blir spelförare och bestämmer vilket av de cirka 40 kontrakten som spelas.
- Talongen används olika: i köpspel byter du kort, i solospel rörs den inte, i gask tar du hela.
- Följ färg: du måste följa utspelad färg om du kan; trumf slår allt annat.
- Misär är omvänt: i misärkontrakt ska du inte ta några stick alls.
- Betala med marker: går du hem får du betalt ur pullan, går du bet betalar du in – kodilj (miss med två stick eller mer) kostar extra.
Poäng och betalning
Vira räknas inte i vanliga poäng utan avgörs med spelmarker. Markerna representerar två valörer: betar och pinnar, där en bet motsvarar åtta pinnar. Olika former på markerna skiljer valörerna åt.
Betalningen sköts via en gemensam kassa som kallas pullan (eller pullan/pulan). Så fungerar det i grova drag:
- Varje spelare skjuter till en bet i pullan vid start, och fyller på när den börjar ta slut.
- En spelförare som går hem (klarar kontraktet) får betalt – betar ur pullan och ibland pinnar från motspelarna.
- En spelförare som går bet (misslyckas) betalar i stället in, till pullan och ibland till motspelarna.
- Att missa med ett stick är en enkel bet. Att missa med två eller fler kallas kodilj och kostar mer. I misärspel räknas ett taget stick som enkel bet och två eller fler som kodilj.
- Exakt hur mycket varje kontrakt är värt anges i spelets budtabell – ju högre kontrakt, desto större vinst och förlust.
När partiet är slut delas pullans innehåll mellan spelarna, och markerna räknas ihop till ett slutresultat. Eftersom det aldrig funnits någon officiell taxa varierar insatserna mellan olika sällskap; många spelar enbart om marker för nöjes skull.
Vanliga misstag att undvika
- Att buda för högt för tidigt. Ett för ambitiöst kontrakt som går bet – och särskilt kodilj – kan bli dyrt. Börja med låga kontrakt medan du lär dig.
- Att glömma följa färg. Precis som i andra stickspel är färgtvånget grundregeln; att inte följa färg när du kan är ett regelbrott.
- Att missförstå misärspel. I misär vill du inte ta stick – tänk tvärtom mot vanliga kontrakt och gör dig av med höga kort.
- Att inte komma överens om varianten. Vira standardiserades aldrig helt, så reglerna skiljer sig mellan sällskap. Kom överens om kortlek, budtabell och insatser innan ni börjar.
Vem passar Vira för?
Vira är ett spel för den som gillar tankemässigt djup och inte avskräcks av en brant inlärningskurva. Är du van vid budgivning och stickspel sedan tidigare – exempelvis Spader Dam eller whist – känner du snabbt igen principerna. Är du helt ny vid kortspel är det klokt att först spela några enklare stickspel och sedan ta sig an Vira med någon som redan kan reglerna. Belöningen är ett rikt och historiskt spel med en variation få andra kortspel kommer i närheten av.
Referenskällor
Vanliga frågor (FAQ)
Hur många spelare krävs för att spela Vira?
Vira spelas av tre personer. Är ni fyra går det också bra – då står en spelare över varje giv och går in igen i nästa. Tre aktiva spelare per giv är dock grunden, eftersom spelföraren spelar ensam mot två motspelare.
Vilken kortlek använder man i Vira?
En vanlig fransk-svit kortlek med 52 kort, utan jokrar. Varje spelare får 13 kort och de 13 återstående bildar talongen. Traditionella klubbar använder två lekar växelvis, där den ena blandas medan den andra spelas.
Vad betyder det att spela misär i Vira?
I ett misärspel ska spelföraren inte ta några stick alls. Tar man ett enda oönskat stick går spelet bet. Det finns flera misärkontrakt på olika nivåer, inklusive öppna misärer där handen läggs synlig på bordet.
Hur räknar man poäng i Vira?
Man räknar inte vanliga poäng utan betalar med marker, betar och pinnar, via en gemensam kassa som kallas pullan. Klarar spelföraren sitt kontrakt får hen betalt; misslyckas hen betalar in. En miss med ett stick är enkel bet, två eller fler kallas kodilj och kostar mer.
Varför kallas Vira Sveriges nationalkortspel?
Under 1800-talet var Vira det mest spridda och avancerade sällskapsspelet i Sverige, och spelforskaren Dan Glimne har kallat det landets nationalkortspel. Populariteten föll när kontraktsbridgen slog igenom på 1930-talet, men spelet lever kvar i virasällskap.
